Afrika 40- och 50-talet en skola i djungeln

Skola i djungeln

Inte fanns det någon skola för svenska barn i djungeln. Min storasyster fick nöja sig med att plugga  hemma med stöd av mamma. De Afrikanska barnen fick i början sitta i skuggan av palmer och skriva med pinnar på marken. Så småningom byggdes enkla skolor .  Men alla barnen var glada över att få lära sig läsa och räkna.

 

Tant Rosa var pedagogen i skolan och mamma hjälpte de sjuka och  undervisade i barn- och hälsovård .

 

Påhälsning i stugan

Tänk er, att här i vårt land är det noga planerat när någon ska komma på besök. Många av oss ringer långt i förväg och gör en inbjudan . Dagen före, dammsugs det och städas. Man förbereder inhandling av mat. Man är svettig av all stress. Lukten sprider sig i rummen.  Alla, ja hela familjen ska in och duscha på en och samma gång. Det går inte. En i taget. Så småningom står gästerna i tamburen och slutligen är alla på plats runt matbordet.  Men i  Kongo-stugan fungerar det inte så. Ingen inbjudan. Telefon finns inte. Man hälsar på varandra helt enkelt.  Det är bara att sätta sig ned på marken som oftast var täckt med flätade stråmattor.  Nå, vad bjuds det på ? Vill man äta, får man hålla till godo med den gröt som serveras i en stor gryta . Gröten är tillagad av banan eller maniok. Man tar en klick med fingrarna  och doppar i olja. Jag gillade deras gröt men andra skulle nog tycka att det var mer som tjock deg utan salt. Till vår stuga kom vänner från byn och hälsade på så klart. När de kom ropade de hodi hodi. Dörren öppnades och de steg in. Oftast bjöd vi på te och bröd eller någon slags soppa. Där satt vi alla och pratade. Vi berättade om Sverige och de berättade om sin by och folket runt omkring. Ibland hade de ärende och vill ha hjälp. Vänskapen var stor. Allt kändes så enkelt. 

Tre tider att rätta sig efter: Soluppgång, Siesta och Solnedgång .

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *